Chronique par Magnus Nygren dans Orkester Journalen (septembre/octobre 2015)

Skivan No U-turn fyller ett tomrum i saxofonisten och klarinettisten John Carters och kornettisten Bobby Bradfords spännande skivkataloger. Sedan 1966 hade de arbetat tillsammans i Los Angeles i New Art Ensemble och spelat in skivor för skivbolagen Revelation och Flying Dutchman. De spelade en krispig frijazz, ganska lätt i anslaget men oerhört innehållsrik med komponerade ramverk som inneslöt fria improvisationer. Men Bradford åker till New York och spelar in med bland andra Ornette Coleman (skivan Science Fiction) och till Europa där han arbetar en hel del med den brittiske slagverkaren John Stevens, och han och Carter går skilda vägar under en period.

Men de möts igen en bit in på 1970-talet innan de vecklar ut sig i sina egna respektive karriärer, både som musiklärare och som musiker. Båda verkar i Los Angeles, en stad som trots sin storlek och musikaliska bakgrund fallit tillbaka sett ur en experimentellt musikaliskt synvinkel.

När vi möter dem här är det med ett mörkare sound än det de hade bara några år tidigare. Två av de fem låtarna klockar in på runt 20 minuter, de andra är runt 10. Att såväl Carter som Bradford bottnar i jazztraditionen är tydligt, deras frijazz släpper aldrig helt greppet om rytmiska strukturer även om de varierar dem, och de återvänder till den tydliga tematiken efter ymniga improvisationer. Men det finns också inslag från konstmusiken. En komponerad frijazz skulle man kunna säga, koncentrerad och pulserande. Det är en form av förlaga till John Carters senare skivor som Castles of Ghana och Dance of the Love Ghosts där hans kompositoriska färdigheter visas upp i all sin prakt. Det är inte tal om några traditionella jazzkompositioner, de byggs på längden snarare än i återkommande AABA-former. Men det svänger bra när rytmiken inte får en nära nog dronande karaktär. Att i detta sammanhang använda två basister, Roberto Miranda och Stanley Carter, är genialt. Bäst fungerar det i de lugnare och mer avskalade partierna. Ibland står däremot den något burriga ljudbilden i vägen för att basspelet verkligen ska nå fram, men det ger samtidigt musiken en knuff i dronande riktning, vilket inte här helt fel. Den yvige trumslagaren William Jeffrey fyller dessutom i med stor rytmisk rörlighet.

Kompositionernas art passar utmärkt till solisterna John Carter och Bobby Bradford. Här har de utrymme att gräva ner sig i fraser de va- rierar och återkommer till. De är inte helt lätta att tas med alla gånger. Med sin dova klang letar sig Bradford definitivt inte upp mot vassa klara klanger stående på tå. Snarare riktar han kornetten nedåt mot ett betydligt stramare sound – om än det aldrig blir minimalistiskt. Hans sätt att i improvisationerna skala av sin gedigna jazztradition, delvis omformulera den och tillföra ny energi är mycket lyckad och tilltalande. Han tydlighet är slående, det är som att han eftertänksamt vill stryka under varje fras han blåser ur instrumentet. John Carter, som växlar mellan sopransax och klarinett, är mycket mer flödande. Med flinka fingrar virvlar han in sig i avancerade tonföljder i flygande fart. Men även Carter har en eftertänksam sida – samt väldigt vacker. Hans inledande solo på Circle är strålande, där tanke och cirkulär andningsteknik går hand i hand, en mycket väl avvägd blandning av jazz och nutida konstmusik.

Sorry, the comment form is closed at this time.

© 2019 DarkTreeRecords Mano